Italien i all ära, men inte så sällan kan de asiatiska köken ha en stark tjuskraft. Elegansen i det japanska. Slagkraften i det thailändska. Fräschören i det vietnamesiska. Eller som i det här fallet den kreativa hybridiseringen i det singaporianska.
Nose-to-tail har det snackats mycket om de senaste åren. Mulen har jag aldrig stiftat kulinarisk bekantskap med, men oxsvansen är en kär vän.
Ansvarsfriskrivining: Detta recept på carbonara är inte på något vis traditionsenligt. Generellt så tycker jag att klassiker har blivit klassiker av en anledning, och jag försöker oftast följa traditionen. Men i fallet carbonara så tycker jag att denna version är godare.
Detta var min auditionrätt i Mästerkocken som fick Morberg att utbrista i poesi och Mannerström att äta direkt från skärbrädan (han ville ha ändbitarna). Den är baserad på en italiensk klassiker som heter Arista Fiorentina. Den traditionella versionen består av en hel kotlettrad eller grishals som man fyller och masserar med rosmarin och vitlök och helsteker i ugn en dryg timme.
Vitt vin är en av grundpelarna i min matlagning. Av någon anledning tycker många att rött vin är standard till matlagning, men jag anser att vitt vin ofta är bättre.
Detta är mitt recept på ragù, köttfärssås. Många skulle kalla den bolognese (som f.ö. inte rimmar på majonäs utan snarare på ”den hese”). Det är att jämföra med att kalla en pyttipanna för biff rydberg, dvs trots uppenbara likheter är det felaktigt.
Kära gris, jag har försakat dig! Jag har skrivit 20 inlägg på denna blogg, och inte ett enda om den underbara grisen. Det är skamligt! Jag inleder projekt ”bot och bättring” med att presentera en av mina favoritingredienser, pancetta. En förenklad beskrivning skulle vara ”italiensk bacon”, men det är en torftig jämförelse.
